Artikelindex

Verkmästare Bork som Skyllbergs läkare

Borks verksamhet vid Skyllberg inskränktes emellertid icke blott till det döda materialet utan omfattade även det levande. Han fick nämligen fungera som verkmästare, när det gällde att lappa ihop skyllbergare, som på ett eller annat sätt förolyckats. Vid ett så stort verk som Skyllberg och även på grund av arbetets art inträffade där på den tiden ej så sällan olycksfall. Innan banan var byggd drog det ju också en rundlig tid innan läkarhjälp kunde bringas.

Bork hade för den skull skaffat sig en instrumentlåda och opererade och sydde ihop sår på egen hand för att bringa den första hjälpen. På en arbetare, som hade brutit armen så att benpiporna stack ut, passade Bork åter ihop bendelarna samt spjälade armen, och den skadade blev sedermera fullt återställd. Att Bork måste ha ägt ett gott handlag som kirurg framgår av följande exempel: En arbetare i valsverket fick en natt en glödande järnten rakt igenom vaden. Då han försökte lyfta benet skar den tunga tenen mitt av hela vaden. Man skyndade genast iväg och väckte Bork, vilken kom fortast möjligt och omedelbart grep sig an fallet. Med händerna sköt han ihop de åtskilda muskelpartierna och sydde ihop det fruktansvärda såret. Bork ansåg sig emellertid inte kunna låta det bero som det var utan lät skicka bud på provinsialläkaren. Då denne kom fick Bork plocka av alla bandagen på sin patient. Bork kände sig ju en smula ängslig, då doktorn gjorde undersökningen av såret, men då denne slutat vände han sig till Bork och bad att verkligen få tacka honom. ”Detta är så bra gjort, att varken jag själv eller någon annan läkare kunnat göra det bättre”, yttrade doktorn. Borks ansikte skiner av välberättigad belåtenhet, då han berättar denna episod.

När barnen hade skarlakansfeber gick Bork omkring i stugorna och penslade dem på vederbörligt sätt i halsen, och när de hade difteri och fingo bulnader i halsen anlitades Bork att skära hål på dessa.


Som synes av ovanstående är det en betydande och enastående roll, som Bork spelat vid Skyllberg under sin långa verksamhetstid där. Han slutade 1897, och efter att ett antal år varit bosatt i Linköping, slog han sig för 8 år sedan ned i Askersund, där den krye 81-åringen fortfarande är bosatt. Han tilldelades 1891 Svenska Patriotiska Sällskapets guldmedalj.

När Bork slutat sin berättelse antyder han att det nog tagit sig illa att han talat så mycket om sig själv. Men intervjuaren försöker förklara för honom att det just varit meningen att han skulle tala om sig själv och framhåller att han ju så centralt levat med i en stor industris uppväxt och utveckling att hans personliga minnen verkligen kunnat vara av ett allmänt intresse.

Men utan att ändå riktigt ha kunnat bortsvärja Borks oberättigade blygsamhet och ånger över vad han låtit gå över sina läppar försvinner intervjuaren med en inre glädje över den fulltecknade papperslunta han bär under armen.

Avskrift av artikel i Askersunds Tidning 21 december 1917.

Sök